Vardagsmat

Kick off på jobbet idag. Vi tog oss ut till den lokala golfklubben för lite puttning landgång och skitsnack.
Vi delades in i tremanna lag och skulle putta runt en niohålsbana.

Att putta är svårt. Det beror på att man har sina referenser från minigolfen där man kan ta i utan att det innebär katastrof. I vanlig golf går inte det märkte jag och fick ropa "fore" på puttinggreenen ett par gånger. Men till slut gick det ganska bra.

Nu till fuck-off delen. Jag är en ganska inbiten tävlingsmänniska. Jag förlorar inte gärna. Jag vill vinna, jag vill vinna stort och helst utan ansträngning. Tyvärr är det ju relativt få sporter som anammar denna filosofi. Men jag har på den senaste tiden märkt att min tävlingsinstinkt mattats av. Om någon jag tävlar mot gör en bra grej så kan jag nu för tiden ge personen beröm, medan jag för några år sedan svurit långa ramsor. Är inte det ett tecken på mognad så säg!

Döm om min förvåning när jag såg detta:

Ett råd av Sveriges golfnestor Viktor Setterberg
- grundade 1902 det som senare blev Göteborgs Golfklubb

"Detta må vara ett okristligt råd, men bästa sinnesstämningen för att segra i en golftäfling är att hysa ett stilla hat - märk väl endast tillfälligt - mot eder medspelare."

Själva spelet i sig är ju ganska passivt-aggressivt. Där spelidén är att få en liten, liten boll i ett litet, litet hål, jävligt långt bort. Och för att göra det extra jävligt så sätter man träd, sjöar och sandgropar ivägen samt en flagga..."just to give you fucking hope" som Robin Williams uttryckte det.